16 december - Lucka 16

Julens äventyr – del 2

Nu skulle skidorna vallas och var sjutton hade jag valla att hitta? Kanske i garaget… där fanns det mesta av allt. Jag blandade valla av en liter vitt vin som jag hittade i ett skåp och lite fågelfett som blivit över sedan förra vintern. Det måste ju funka tänkte jag för fett gör ju att man glider och halkar… i alla fall om det ligger på köksgolvet och man trampar i det. Det vet jag för jag har provat med gott resultat. Jag hade spricka i benet i tre månader efteråt så jag vet precis hur det funkar med fett. Att sprickan i benet gjorde fruktansvärt ont hade jag nu förträngt!

Vallan blandades och smordes på skidorna och det såg riktigt bra ut. Fett och slirigt! Lite valla smorde jag på kinderna också, det måste jag nog erkänna, istället för vaselinet jag lånat. Fast det svider i själen, och skinnet med måste jag erkänna, att säga att jag måste ha fett på huden för att klara mig i kylan. Det har väl bara de fega och fjolliga skidarna. Jaja… lite får man tåla.

För att komma upp på taket slet jag med stegen länge och väl och till sist hade jag vinglat upp den mot baksidan av huset. Det var himla högt upp till taket. Himlahögt. Jag började ångra mig. Benen skakade och jag ville bara hem till mamma och nåt varmt blött började sin vandring ner för kinderna. Men va sjutton… Man var väl kvinna för sin hatt och inte nån vekling inte, det gick inte an att lipa som en käring. Med svårt skakande ben började jag min klättring upp för stegen. Den gamla ryggsäcken gjorde det inte mindre svårt att ta sig upp. Jag kan påstå att jag kände mig baktung med apelsinerna och chokladtermosen. Ack… varför kunde men inte vara född med lite mindre höjdskräck? Jag hade fått all höjdskräck som fanns i min släkt och lite från min baksläkt också. Det var den nackdel jag hade att dras med… fast visst fanns det de som hade det värre… vissa hade klumpfot och inget råg i ryggen och det var visst värre.

Jag bet ihop tänderna och klättrade fot för fot uppför stegen och efter tre timmar hade jag i alla fall kommit upp för fem steg. Då kom jag på att jag glömt skidorna.

Det var bara att klättra ner igen och rusa tillbaks framför garaget för att ta skidorna och ner till baksidan av huset igen. Där var det bara att starta om proceduren med att ta sig uppför stegen igen. Nu med den skillnaden att jag, förutom den baktunga ryggsäcken, även hade skidorna under ena armen och därför bara kunde hålla i mig med den andra armen. Stegen vinglade märkbart och jag med om jag ska säga sanningen. Men sånt kan man inte hänga upp sig på… lite darrighet får man leva med. Det var ju bara ungefär som om man inte ätit på flera veckor och blir darrig för det. Sånt får man ha överseende med. Med raska kliv steg jag upp för stegen igen och hamnade nu på sjunde steget innan veligheten trädde in. Jag peppade mig med olika ramsor jag hört att kända idrottsmän använder. Ramsor som… ”Ekorr´n satt i granen skulle skala kotten…” och ”Lilla fågel blå lev nu ett snabbt liv…”. För säkerhets skull tog jag också… ”Jag vet vad mitt liv ska vara efter detta…” och ”Min store Gud…”

Jag kan inte påstå att jag blev modigare av det. Men jag hade ju sett på tv att sådana ramsor skulle göra underverk och klättrade där för i hastigt mod upp tre steg till och kom att inse att jag snart var uppe. Då lättade allt. För väl uppe så kunde det väl inte vara någon fara. Jag hade ju grejat ett skyddsnät mellan husen och mellan vårt hus och nästa grannes åt andra hållet var det ju ett tak bara en decimeter ner. Sjutton också… inte kunde jag visa mig pjåskig. Nu skulle jag visa grannarna att jag var ett monstrum av vältränade muskler och att jag minsann inte var någon räddhågad liten mes. I vanliga fall ser jag ju så liten och spenslig ut och grannarna skrattar gott åt mig när jag släpar runt gräsklipparen som är vådligt tungstyrd. De påstår att det nästan är gräsklipparen som är ute och drar med mig istället för tvärtom.

Men nu åter till stegen och min klättring… Sista biten av klättringen är lite svårare för stegen lutar sig mot den sneda delen av taket innan man är uppe på högsta punkten. Men med lite mod i barm och lite jävlar anamma så ordnar det sig… jag fick väl klättra med tåspetsarna där och gå sakta och försiktigt. Med skakande ben tog jag det sista klivet upp på högsta punkten på hustaket. Med en suck av lättnad tittade jag mig runt och beundrade det vackra vädret. Uppe på taket var det ganska mycket snö, tror att det kan vara tjugo centimeter ungefär. Lagom för mig och mina skidor. Jag såg att grannen mitt emot på gatan stod i fönstret och tittade på mig för att se vad jag hade för mig. Och jag passade på att huka mig ner och spänna på mig skidorna för att jag inte ville bli beskådad. Med ett djupt andetag reste jag mig upp med darrande ben. Stavarna satt som gjutna i mina händer… Här skulle åkas… på min egen slalombana. Med några rejäla stavtag fick jag upp farten och började susa nerför taket mot framsidan. Plötsligt såg jag vår ytterdörr… fast upp och ner.

Fortsättning i morgon...